”Blodproverna gav mig livet tillbaka”

Blodproverna gav mig livet tillbaka

Det kändes fel att återigen sitta i vårdcentralens väntrum. Det var massor att göra på jobbet och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till läkaren. Jag hade gått igenom det här förut.

Förra gången skickade läkaren hem mig med en diffus uppmaning om att ”kanske vila några dagar”. Det fick mig att känna mig dum och besvärlig, som att jag gått till vårdcentralen i onödan. Men det hade varit något definitivt fel på min kropp sedan juni 2009. Innan dess hade jag varit högpresterande, och nu var jag alltid hängig och i princip permanent förkyld. Denna gång skulle jag jävlar i mig ta reda på vad felet var. Men hur jag skulle få läkaren att förstå att jag faktiskt hade ett problem som gjorde att livet kändes tungt och svårt? Outhärdligt rentav. Mitt fokus var på att kräva min skattefinansierade rätt att må bra.

”Mitt fokus var på att kräva min skattefinansierade rätt att må bra"

Fram till juni 2009 hade jag varit i toppform. Förutom den sedvanliga regnskuren var det en fin midsommarfest det året. En vacker gammal gård på landet med bra människor och alla hade kul. Förutom jag, som var tvungen att smyga undan och vila i ett gästrum mellan måltiderna. Då trodde jag bara att jag behövde vila upp mig lite efter en intensiv vår. Det var första våren någonsin som jag drabbats av pollenbesvär. Kraftiga pollenbesvär. Jag sprang också Göteborgsvarvet, trots att jag var krasslig. Det var kanske dumt. Tidigare hade det alltid lönat sig att trotsa smärta och bita ihop. Det blev roligare att leva så. Stress upplevde jag som en kul ”vardagskrydda”.

Tröttheten hängde kvar efter midsommar trots riklig vila. Några dagar efter midsommar sökte jag mig till vårdcentralen där det konstaterades att jag hade en mycoplasma-infektion. Det blev antibiotika-kur i tre veckor. ”Nåja, det blir nog bra”, tänkte jag. Jag höll igång träningen med lätt jogging men annars höll jag mig stilla och tog det försiktigt. Längtan efter att träna hårt igen var enorm.

”Det kändes alltid som att handbromsen var i"

När hösten kom hade träningen ännu inte kommit igång. Jag genomförde mina pass, men det kändes alltid som att handbromsen var i. Flåset infann sig inte och jag blev tvungen att stanna upp och vila även under de lättare passen. Jag började känna panik och försökte läsa på om överträningssyndrom, men hittade aldrig någon vettig beskrivning av problemet som stämde in på mina bekymmer. Att jag började prestera sämre på jobbet antog jag berodde på att jag inte fick till träningen.

Nu var det ingen tvekan om att något var fel i kroppen. Jag hade full koll på sömntimmar, kaloriintag och allt annat som påverkar allmäntillståndet innan jag ånyo kontaktade vårdcentralen. Det krävdes en del tjat innan sköterskan på vårdcentralen gick med på att boka en läkartid för min diffusa trötthet. Väl där gav jag en saklig redogörelse för mina problem. Blodproverna såg dock bra ut och läkaren tyckte inte att det fanns skäl att gå vidare. ”Du är ju frisk” sa hon men föreslog att jag kanske skulle ”vila några dagar” och tittade stressat på klockan. ”Du kanske skulle prova antidepressiva?” Ja, om jag får en ordentlig kroppslig utredning först, tänkte jag. ”Jag kan inte bara testa blod på måfå” svarade hon, ”Nu måste jag gå, tackåhej. ” Mitt hopp om att få hjälp via vårdcentralen började slockna.

”Jag skulle kräva livet och energin tillbaka"

Mitt liv föll emellertid långsamt isär. Det började bli svårt att hantera motgångar i jobbet och jag var oftast tvungen att jobba hemifrån på grund av rinnande snor och hostningar. Min flickvän blev gravid och jag var tvungen att ägna mer energi på hemmaplan - av den energiranson som nätt och jämt räckte till försörjningen. Det var då jag bestämde mig för att göra ett sista försök på vårdcentralen. Om det så skulle innefatta aggression från mitt håll. Det måste finnas något mer att göra, annars var jag tvungen att sjukskriva mig, för depression om inte annat. Jag skulle kräva livet och energin tillbaka.

Läkartiden sammanföll denna gång med en ganska fin och solig septemberdag. Den unge ST-läkaren hette Marcus och var i min egen ålder och idrottare. Han tog mer blod än vanligt och bokade direkt in ett återbesök oavsett vad proverna skulle visa. Ett par dagar senare ringde han upp och berättade att han funnit några avvikelser. Jag blev både glad och rädd på samma gång. Han lät så allvarlig att jag undrade om det kunde vara något jag skulle dö imorgon av. En bit in i samtalet blev det klart att han tog min hälsa på fullaste allvar. Bland annat låg tydligen kaliumet ”farligt” högt. Men dessa prover kunde ofta visa fel. Han bad mig därför att gå och lämna fler prover så att han kunde dubbelkolla och kolla fler värden. Det verkade visst vara något med sköldkörteln. En körtel som jag inte ens visste att det kunde vara fel på. ”Det är ovanligt att män har problem med sköldkörteln” förklarade han ”det är förmodligen därför som ingen av de andra läkarna hade testat dig för detta.” Ilskan gentemot de andra läkarna bubblade upp, men dämpades av att denna läkare verkligen såg till att jag fick veta mer om min hälsa på djupet.

”Jag ser istället fram emot en framtid där jag kan ta kontrollen över min egen hälsa"

Veckan därpå var det dags för återbesök på vårdcentralen. Denna gång tog Marcus emot mig i sina privata kläder och hans väska stod packad. Detta var det sista patientbesöket han hade innan han var klar med sin ST-tjänst. Alla prover var klara och analyserade. Det stod klart att jag led av sköldkörtelrubbning, hypotyreos närmare bestämt. Det var visst mycket enkelt att behandla. Ett litet vitt piller varje morgon. Dessutom tog han ett spirometerprov som visade att jag förmodligen hade astma. Det förklarade det ständiga slemmet i halsen. Det var med lätta steg jag lämnade vårdcentralen med några recept, en remiss till astma- och allergimottagningen och, inte minst, vetskapen om varför min kropp inte fungerade som den skulle. Jag minns att jag ringde min flickvän och kvittrade glatt om mina behandlingsbara sjukdomar.

Än idag väljer jag att inte vara bitter på primärvården. Jag ser istället fram emot en framtid där jag kan ta kontrollen över min egen hälsa genom att köpa mina egna hälsotester och följa upp dem i min digitala journal. Ju mer jag tänker på det, desto märkligare är det att det normala förfarandet är att allmänläkare bara tar ett godtyckligt antal prover och att journalerna övervakas av någon annan än mig. Det ligger en stor tillfredställelse i att kunna sköta och övervaka sin egen hälsa på egen hand. Jag hade tur som fick träffa doktor Marcus, men ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag fått träffa en annan läkare den där fina septemberdagen.


Vill du testa dina blodvärden?

Vi erbjuder blodprov till privatpersoner och företag. Du bokar det test du vill ha och går sedan till provtagning. Du får sedan snabbt svar i din mobila journal tillsammans med en läkarkommentar. Notera att tidsbokning kan krävas utanför Stockholm. Välkommen!

Se våra tester


Så fungerar Werlabs

Werlabs erbjuder hälsokontroll via blodprov i samarbete med Karolinska Universitetslaboratoriet, Unilabs och Aleris. Du beställer de tester som passar just dig online. Du får sedan snabbt resultaten i din journal med kommentar från en av våra läkare.


Beställ
Ta blodprov
Få provsvar

1. Beställ din hälsokontroll nu

2. Ta blodprov när du vill

3. Få provsvar inom 24 timmar


Gå till alla omdömen