Blodproverna gav mig livet tillbaka



Det kändes fel att återigen sitta i vårdcentralens väntrum. Det var massor att göra på jobbet och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till läkaren. Jag hade gått igenom det här förut.

Förra gången skickade läkaren hem mig med en diffus uppmaning om att ”kanske vila några dagar”. Det fick mig att känna mig dum och besvärlig, som att jag gått till vårdcentralen i onödan. Men det hade varit något definitivt fel på min kropp sedan juni 2009. Innan dess hade jag varit högpresterande, och nu var jag alltid hängig och i princip permanent förkyld. Denna gång skulle jag jävlar i mig ta reda på vad felet var. Jag läste förstrött i ett sönderbläddrat ex av ”Amelia” från maj månad två år tidigare tills jag i stället valde att stirra håglöst på landstingskonsten på väggen och fundera på hur jag skulle få läkaren att förstå att jag faktiskt hade ett problem som gjorde att livet kändes tungt och svårt. Outhärdligt rentav.


Testa dina blodvärden med vår populära hälsokontroll:

Eller se fler tester


Akvarellen på väggen skildrade en segelbåt och matchade hjälpligt väntrumsväggens lindblomsgröna vävtapeter. Fåtöljerna var djupröda. En mamma höll en utslagen baby i famnen och försökte hålla ordning på en treåring som ihärdigt testade hennes gränser. Jag försökte bestämma mig för om jag skulle bli irriterad eller charmerad. Valde att inte bry mig om någon annan i väntrummet överhuvudtaget. Mitt fokus var på att kräva min skattefinansierade rätt att må bra.


”Mitt fokus var på att kräva min skattefinansierade rätt att må bra"

Fram till juni 2009 hade jag varit i toppform. Förutom den sedvanliga regnskuren var det en fin midsommarfest det året. En vacker gammal gård på landet med bra människor och alla hade kul. Förutom jag, som var tvungen att smyga undan och vila i ett gästrum mellan måltiderna. Då trodde jag bara att jag behövde vila upp mig lite efter en intensiv vår. Det var första våren någonsin som jag drabbats av pollenbesvär. Kraftiga pollenbesvär. Jag sprang också Göteborgsvarvet, trots att jag var krasslig. Det var kanske dumt. Tidigare hade det alltid lönat sig att trotsa smärta och bita ihop. Det blev roligare att leva så. Stress upplevde jag som en kul ”vardagskrydda”.

Tröttheten hängde kvar efter midsommar trots riklig vila. Några dagar efter midsommar sökte jag mig till vårdcentralen där det konstaterades att jag hade en mycoplasma-infektion. Det blev antibiotika-kur i tre veckor. ”Nåja, det blir nog bra”, tänkte jag. Jag höll igång träningen med lätt jogging men annars höll jag mig stilla och tog det försiktigt. Längtan efter att träna hårt igen var enorm.


”Det kändes alltid som att handbromsen var i"

När hösten kom hade träningen ännu inte kommit igång. Jag genomförde mina pass, men det kändes alltid som att handbromsen var i. Flåset infann sig inte och jag blev tvungen att stanna upp och vila även under de lättare passen. Jag började känna panik och försökte läsa på om överträningssyndrom, men hittade aldrig någon vettig beskrivning av problemet som stämde in på mina bekymmer. Att jag började prestera sämre på jobbet antog jag berodde på att jag inte fick till träningen. Det var först när jag träffade en tjej som jag började förstå att det var något som var trasigt på riktigt. Flaggan kunde bara hissas på halv stång.

Nu var det ingen tvekan om att något var fel i kroppen. Jag hade full koll på sömntimmar, kaloriintag och allt annat som påverkar allmäntillståndet innan jag ånyo kontaktade vårdcentralen. Det krävdes en del tjat innan sköterskan på vårdcentralen gick med på att boka en läkartid för min diffusa trötthet. Väl där gav jag en saklig redogörelse för mina problem. Blodproverna såg dock bra ut och läkaren tyckte inte att det fanns skäl att gå vidare. ”Du är ju frisk” sa hon men föreslog att jag kanske skulle ”vila några dagar” och tittade stressat på klockan. ”Du kanske skulle prova antidepressiva?” Ja, om jag får en ordentlig kroppslig utredning först, tänkte jag. ”Jag kan inte bara testa blod på måfå” svarade hon, ”Nu måste jag gå, tackåhej. ” Mitt hopp om att få hjälp via vårdcentralen började slockna.


”Mitt hopp om att få hjälp via vårdcentralen började slockna"

Något år senare hade jag börjat få ganska kraftiga eksem, varpå jag behövde ett recept på kortisonsalva. Denna gång gick det lättare att få en läkartid. I samband med detta besök tog jag återigen upp mitt försämrade allmäntillstånd. Jag hade då besvärats av väldigt långvariga förkylningar och ett flertal infektioner. Jag som tidigare nästan aldrig varit sjuk. Försökte fråga om eksemet kunde hänga ihop med mitt försämrade allmäntillstånd. ”Förmodligen inte” konstaterade han självsäkert och skrev ut en kortisonsalva. ”Kan för övrigt inte se något i din journal som tyder på ett försämrat allmäntillstånd”, tillade han.

Jag höll igång med löpningen så gott det gick, men istället för att springa halvmaran på 1:30 lufsade jag in på två timmar. Jag hade blivit en sån som blev ”glad om jag kommer runt”. De gånger jag försökte växla upp träningen brakade kroppen ihop och jag blev sängliggande i feber. Vissa saker hade dock börjat fungera igen. Kanske var det tack vare ett osystematiskt användande av allehanda kosttillskott som flaggan gick att hissa ända upp så småningom.


”Jag skulle kräva livet och energin tillbaka"

Mitt liv föll emellertid långsamt isär. Det började bli svårt att hantera motgångar i jobbet och jag var oftast tvungen att jobba hemifrån på grund av rinnande snor och hostningar. Min flickvän blev gravid och jag var tvungen att ägna mer energi på hemmaplan - av den energiranson som nätt och jämt räckte till försörjningen. Det var då jag bestämde mig för att göra ett sista försök på vårdcentralen. Om det så skulle innefatta aggression från mitt håll. Det måste finnas något mer att göra, annars var jag tvungen att sjukskriva mig, för depression om inte annat. Jag skulle kräva livet och energin tillbaka.

Läkartiden sammanföll denna gång med en ganska fin och solig septemberdag. När det till slut var mitt namn som ropades upp släppte jag blicken från akvarellbåten och slängde den sönderbläddrade Amelia-magasinet till högen med gratistidningar och patientföreningsfoldrar. Redan vid handslaget var det något som kändes lovande med denna läkare. Kanske behövde jag inte ställa till någon scen trots allt? Till min stora förvåning var denna läkare faktiskt mer intresserad av vad jag hade att säga än att hålla besöket så kort som möjligt. Det var en ung ST-läkare. Han hade bara någon veckas tjänst kvar på denna vårdcentral. Jag förklarade med emfas att jag var beredd att göra allt för att få en ordentlig undersökning. Jag beskrev min ilska för sex förlorade år och förklarade att jag var beredd att ta en ordentlig fight, oavsett vad det kunde innebära. Ett liv med konstanta förkylningar och en hjärna som gick på sparlåga kändes helt enkelt inte värt att leva.


”Jag fick veta mer om min hälsa på djupet"

Den unge ST-läkaren hette Marcus och var i min egen ålder och idrottare. Han tog mer blod än vanligt och bokade direkt in ett återbesök oavsett vad proverna skulle visa. Ett par dagar senare ringde han upp och berättade att han funnit några avvikelser. Jag blev både glad och rädd på samma gång. Han lät så allvarlig att jag undrade om det kunde vara något jag skulle dö imorgon av. En bit in i samtalet blev det klart att han tog min hälsa på fullaste allvar. Bland annat låg tydligen kaliumet ”farligt” högt. Men dessa prover kunde ofta visa fel. Han bad mig därför att gå och lämna fler prover så att han kunde dubbelkolla och kolla fler värden. Det verkade visst vara något med sköldkörteln. En körtel som jag inte ens visste att det kunde vara fel på. ”Det är ovanligt att män har problem med sköldkörteln” förklarade han ”det är förmodligen därför som ingen av de andra läkarna hade testat dig för detta.” Ilskan gentemot de andra läkarna bubblade upp, men dämpades av att denna läkare verkligen såg till att jag fick veta mer om min hälsa på djupet.


”Jag ser istället fram emot en framtid där jag kan ta kontrollen över min egen hälsa"

Veckan därpå var det dags för återbesök på vårdcentralen. Denna gång tog Marcus emot mig i sina privata kläder och hans väska stod packad. Detta var det sista patientbesöket han hade innan han var klar med sin ST-tjänst. Alla prover var klara och analyserade. Det stod klart att jag led av sköldkörtelrubbning, hypotyreos närmare bestämt. Det var visst mycket enkelt att behandla. Ett litet vitt piller varje morgon. Dessutom tog han ett spirometerprov som visade att jag förmodligen hade astma. Det förklarade det ständiga slemmet i halsen. Det var med lätta steg jag lämnade vårdcentralen med några recept, en remiss till astma- och allergimottagningen och, inte minst, vetskapen om varför min kropp inte fungerade som den skulle. Jag minns att jag ringde min flickvän och kvittrade glatt om mina behandlingsbara sjukdomar.

Än idag väljer jag att inte vara bitter på primärvården. Jag ser istället fram emot en framtid där jag kan ta kontrollen över min egen hälsa genom att köpa mina egna hälsotester och följa upp dem i min digitala journal. Ju mer jag tänker på det, desto märkligare är det att det normala förfarandet är att allmänläkare bara tar ett godtyckligt antal prover och att journalerna övervakas av någon annan än mig. Det ligger en stor tillfredställelse i att kunna sköta och övervaka sin egen hälsa på egen hand. Jag hade tur som fick träffa doktor Marcus, men ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag fått träffa en annan läkare den där fina septemberdagen.


Tomas heter egentligen någonting annat. Berättelsen och åsikterna är hans egna. På werlabs.se kan du beställa blodprov själv.


Hitta rätt blodprov


Om Werlabs

Werlabs erbjuder hälsoanalyser via blodprov. Vi har över 100 provtagningsställen i samarbete med aktörer inom den svenska sjuk- och hälsovården som Karolinska Universitetslaboratoriet, Unilabs och Aleris. Genom Werlabs får du som användare tillgång till en privat onlinejournal där du kan följa dina blodvärden över tid genom regelbundna tester. Werlabs är idag ledande på den skandinaviska marknaden inom hälsoanalyser direkt till privatpersoner.


Gå till alla omdömen