Mannen som mäter sitt liv

Som homosexuell tonåring på 1990-talet blev internet en befrielse för Michael Kazarnowicz. Idag jobbar han med utveckling av digital kommunikation och undersöker hur ny teknik påverkar vårt beteende. Själv använder han gärna senaste tekniken för att hålla koll på sin egen kropp. Genom att beställa sina egna blodtester hittade han förklaringen till en trötthet som plågade honom trots en sund och aktiv livsstil. Nu ser han ser sina regelbundna blodtester som en del av sin hälsorutin och som en försäkring.

”Ok Google, please stop the music!”. För tillfället är det Dolly Parton som spelas hemma i radhuset där Michael Kazarnowicz bor. När vi sätter oss i soffan för att prata börjar han plötsligt be någon att dämpa musiken. Innan jag förstår att han pratar med en gadget som styr musikspelaren blir jag lätt förvirrad. Det lät som han tilltalade en väldrillad hund. Vänligt, men bestämt. Man anar en mångbottnad relation till talstyrda tjänster. Apparatens blinkande indikerar att den processar imperativet. Budskapet gick inte fram. Dolly Parton fortsatte sjunga ”Islands in the Stream”.

Som innovationschef på kommunikationsbyrån Pronto är det en stor del av Michaels liv att pröva ny teknik och analysera hur den påverkar människors beteende och kommunikation. För att visa hur just denna tjänst kan fungera ber han om att få en summa pengar omvandlat till en annan valuta. En övning som apparaten klarar galant. ”Snart kommer vi att kunna beställa hem diskmedel genom att bara säga rakt ut i luften att det börjar ta slut.” siar han. ”Det förändrar sättet vi använder internet på, så inom de närmsta åren kommer många företag att behöva se över sina kommunikationsstrategier.”

”Jag bevakar mina data på samma sätt som många läser lokaltidningen. Jag vill bara se så att ingenting har hänt.”

På armen har han sin andra Apple Watch. Den första köpte han så fort den lanserades. Med den mäter han steg, kaloriförbränning och en del andra saker. När han sover har han en mätare under madrassen som mäter sömnkvalitet. En annan apparat mäter andningsfrekvensen. När han mediterar gör han även det online via en Yoga-app. Regelbundna blodanalyser har blivit en naturlig del av detta liv. ”Jag bevakar mina data på samma sätt som många läser lokaltidningen. Jag vill bara se så att ingenting har hänt.” Vad han saknar är ett system för att samla alla mätvärden på ett enda ställe där de kan bilda en enhet med visualiseringar och individanpassade referensintervall. Han är hoppfull om att ett sådant system snart finns på marknaden. Han har stenkoll på en rad alternativ som är under utveckling.

Hos Michael verkar naturen sträva mot en symbios med tekniken. Kopplingen mellan teori och praktik är särskilt viktig för Michael: ”För mig är det viktigt att jobba hands-on och att det inte bara blir teoretiskt. Jag är ingen teoretiker, för att lära mig något ordentligt behöver jag testa saker praktiskt.” För Michael är det dock inte bara en fråga om att lära sig använda ny teknik, han granskar den kritiskt också. Mätvärden är trots allt bara siffror och det är inte alltid säkert att prylarna mäter det som ska mätas. ”Jag vill undersöka saker från olika håll och minimera risken för confirmation bias.” förklarar han. ”Det handlar om intellektuell hederlighet”.

”Som homosexuell tonåring på 1990-talet fick digital kommunikation i realtid därför en viktig plats i Michaels liv."

Michael är född i Polen och kom till Sverige som åttaåring. Bara att gå sitt första skolår i Polen gav honom ett ordentligt försprång. ”Vi räknade förstagradsekvationer och vi skrev alltid med bläck för att det inte skulle gå att sudda” minns han. Det här försprånget höll i sig upp till gymnasiet där han träffade andra lika begåvade elever. Han hade kommit in på Frans Schartaus EG-linje där de flesta eleverna kom från välbärgade miljöer och hade skyhöga ambitioner. Men Michael trivdes inte i den atmosfär som uppstod när allas fokus var på att vara bäst istället för att lära sig saker på djupet.

Förutom att kämpa med att vara bäst i klassen hade Michael också en personlig kamp. Han hade alltid vetat om att han var gay, men efter att blivit ordentligt förälskad i en kille förstod han att det inte handlade om någon ”fas”, som biologiböckerna länge dikterade. Det var dags att komma ut. Omgivningen var förstående. Skolkamraterna var helt ok med att deras kompis var gay och relationen med modern ”blev så mycket bättre” efter att hon fått reda på hur det låg till. Men bilden av homosexualitet som förmedlades i exempelvis biologiböckerna gjorde att det ändå kändes svårt att komma ut. Samhällets förväntningar på hur man ska vara och leva kan vara svåra att förhålla sig till, särskilt om man är ung och annorlunda. Vid den här tiden var homosexualitet fortfarande något man oftast höll för sig själv. De få öppna förebilder som fanns var vuxna och därför svåra att relatera till.

”Om det finns en biologisk förklaring så är det liksom lite mer OK. Om man inte har valt det själv så blir det lättare att acceptera det."

Som homosexuell tonåring på 1990-talet fick digital kommunikation i realtid därför en viktig plats i Michaels liv. Internet blev en stor befrielse från samhällets förväntningar och fördomar. ”Kanske särskilt för oss som är födda mellan 1975 och 1985, som har sett världen både med och utan internet.” Michael hängde på flera gay-communities, men han ler lite extra när han pratar om RFSL:s öppna chat. Betygshetsen på Frans Schartau i kombination med den svåra komma-ut-processen gjorde att Michael aldrig gick klart gymnasiet. Han började istället jobba på ett av Stockholms första internet-caféer. I det jobbet krävdes det att man ibland öppnade datorerna vilket gav honom en helhetsbild av hur datorer fungerar. Internet-caféet blev en utmärkt skola för en självlärd programmerare utan studentexamen, skulle det visa sig.

Trots att det blev en bra process med att komma ut och att internet gjorde det enkelt att hitta andra i samma situation, har homosexualitet som företeelse fortsatt förbrylla Michael. Därför har han sökt förklaringar till varför vissa blir homosexuella medan andra inte blir det. När han berättar om sitt sökande hörs det att han har läst allt han kommit över i ämnet. Det började som ett sätt att förlika sig med sin annorlundahet.

”Om det finns en biologisk förklaring så är det liksom lite mer OK. Om man inte har valt det själv så blir det lättare att acceptera det. Vi människor verkar funka så. När hjärnan inte har ett val så accepterar den saker lättare.”

Med tiden har detta sökande mer och mer snarare kommit att handla om en allmän nyfikenhet kring den mänskliga naturen. ”Det finns uppenbarligen en biologisk komponent. Jag tror att det handlar om epigenetik, alltså ett samspel mellan arv och miljö. Nu vet man ju att gener aktiveras och stängs av även hos vuxna. ” Han har ännu inte hittat något definitivt svar på frågan men konstaterar han att den mänskliga sexualiteten är mycket komplex. Det är hur som helst inte möjligt att avgöra en persons sexualitet rent biologiskt, menar han. Vilket han tycker är en tröst med tanke på vilka risker det skulle kunna innebära.

En varm sommardag 2001 stod Michael med en kompis och väntade på en spårvagn i Göteborg och pratade lite allmänt om träning och särskilt om att båda hade gymkort som aldrig användes. Michael kände att han behövde lägga på sig muskler och kompisen behövde lägga av några trivselkilon. Träning hade inte varit en del av hans liv innan dess. För att sporra varandra slog de vad om en USA-resa. Michael skulle gå upp sju kilo och kompisen skulle gå ner lika mycket på ett år. Michael gick raskt från att inte träna alls till att träna fem dagar i veckan. Han medger att en sådan hastig förändring är lite farlig för kroppen, men konstaterar att det faktiskt gick bra. Bägge klarade sina mål och det slutade med att de åkte tillsammans. Det blev en roadtrip i Kalifornien. Det var naturupplevelserna som gjorde starkast intryck på Michael. Träningen har varit en viktig del av hans liv sedan dess. Idag tränar han Cross Fit och är Body Jam-instruktör. Han gillar när träningen innefattar hjärnan. ”Ett Body Jam pass innebär att lära sig 60 minuters koreografi och att genomföra det i ett svep.”

”Alla överskattar hur mycket de rör på sig och underskattar hur mycket de äter. Därför letade jag efter verktyg som kunde visa det.”

I samband med att DotCom-bubblan sprack valde han att jobba med något annat än datorer. Mellan 2003 och 2006 jobbade Michael som personlig tränare för gymkedjan N’Joy. I det jobbet experimenterade han mycket med olika metoder för att mäta verkliga framsteg med träningen. Sådana som inte syns på vågen eller i spegeln. Främst i syfte att motivera sina kunder. ”Alla överskattar hur mycket de rör på sig och underskattar hur mycket de äter. Därför letade jag efter verktyg som kunde visa det.” Bland de instrument som fanns tillgängliga då nämner Michael att Polars pulsmätare var bra eftersom de även kunde mäta återhämtning. ”Det som är kontraintuitivt i träning är att upplevelsen av träningen inte säger någonting om hur effektiv träningen är.”

Att hålla koll på blodvärden var något som fanns i USA, men inte ännu inte tillgängligt i Sverige. Michael började se ett behov med en sådan tjänst. ”Jag kunde gå till läkaren och de sa att dina värden är bra för de ligger inom referensintervallet. Men det sa mig ingenting. Ta testosteron till exempel, det sägs att kvinnor alltid har mindre, men det är faktiskt större variation inom gruppen män än det är mellan män och kvinnor.”

"Här infann sig ett påtagligt behov av att ha koll på mina värden."

Michaels nyfikenheten inför människokroppen och den egna kroppen i synnerhet fick näring nar han agerade försöksperson i flera kliniska studier. ”Jag tyckte att det lät superspännande när AstraZeneca annonserade om att de behövde testpersoner till en smärtpanel. Jag såg det som en chans att lära mig mer om mig själv.” I samband med det fick han till exempel reda på att hans egen kroppstemperatur är lägre än genomsnittet. ”Jag blev intresserad av hur jag förhöll mig till referensintervallen och började se en nytta med att bygga upp en egen baslinje för att avgöra vilka avvikelser som är intressanta för mig. Här infann sig ett påtagligt behov av att ha koll på mina värden."

Efter jobbet som PT började Michael återigen jobba med datorer, denna gång för IBM. Han plågades dock av ett problem - en trötthet i vardagen som inte liknade något annat. I perioder hände det ofta att han nickade till framför datorn på jobbet. ”Det var ingen vanlig trötthet, om någon hade erbjudit sig att skjuta mig så hade jag nästan tackat ja. Man kan vara uppe hela natten utan att bli lika trött”. Under den här perioden blev han undersökt på ett sjukhus via företagshälsovården men fick veta att hans värden låg inom referensintervallet. Ett referensintervall som just det specifika labbet använde sig av. Tröttheten fick tills vidare förbli ett mysterium trots ordentlig genomgång av läkare.

”Det var ingen vanlig trötthet, om någon hade erbjudit sig att skjuta mig så hade jag nästan tackat ja. Man kan vara uppe hela natten utan att bli lika trött”

Förklaringen till tröttheten visade sig först när han, som en av de första i Sverige, testade Werlabs hälsokontroller. Två värden låg utanför referensintervallen och var därför rödmarkerade i den digitala journalen. Det goda kolestrolet låg lite för högt och D-vitaminet var ”extremt lågt”. Trots att han började äta kosttillskott med D-vitamin fortsatte Werlabs-journalen att visa rött på Vitamin D. Genom en amerikansk tjänst som tillhandahåller DNA-analys kunde Michael få reda på att D-Vitaminbristen var genetiskt betingad. Idag äter han upp till tio gånger rekommenderad dagsdos av D-vitamin, men ligger fortfarande lågt. ”Efter att ha läst på lite förstod jag att rekommendationerna om dagligt intag av D-Vitamin är väldigt låga i Sverige.” I samband med att han ändrade sin kost och började äta D-vitamintillskott avtog den egendomliga och plågsamma tröttheten.

Idag lämnar han blod fyra gånger om året till Werlabs. ”Jag får en egen baslinje och jag är i princip bara intresserad av avvikelserna från hur mina värden brukar ligga” säger han. ”Om jag någon gång blir sjuk så vet jag hur just mina värden brukar ligga”. Han förklarar också att han i hälsoekonomiska termer ser sin kontinuerliga uppföljning av blodtesterna som en sjukförsäkring. Michael är dock bekymrad över att förbyggande vård är något av en klassfråga.” Att ta kontrollen över sin egen hälsa är något som inte alla har råd med. Det är bara vi som tillhör den välbeställda medelklassen som kan unna oss friskvård.” När Michael resonerar om sjukvården i Sverige konstaterar han att själva ordet sjukvård leder oss fel. ”I USA talar man om health care alltså hälsovård det är ju bättre, man ska ju inte behöva vara sjuk för att få vård. Att förebygga sjukdom är ju både bättre och billigare för alla.”

Berättelsen och åsikterna är Michaels egna.