Monocyter
Vad är monocyter?
Monocyter är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som utgör ungefär 4-8 procent av det totala antalet vita blodkroppar i kroppen. Dessa celler produceras i benmärgen, kroppens blodproducerande organ, och är viktiga komponenter i kroppens immunförsvar.
Efter att monocyterna har bildats och mognat i benmärgen cirkulerar de i blodet i ungefär ett dygn innan de migrerar ut i kroppens olika vävnader. När monocyterna lämnar blodomloppet och går in i vävnader omvandlas de till makrofager, stora celler som har som främsta uppgift att skydda kroppen genom att "äta upp" och eliminera skadliga ämnen, bakterier, virus och skadad vävnad. Denna process kallas fagocytos och är en central del av kroppens immunsvar.
Makrofagernas funktion i kroppen
Makrofager, som monocyter blir till i vävnaden, har flera viktiga funktioner:
Fagocytos: De fungerar som kroppens renhållningssystem genom att ta bort döda celler, bakterier, virus och andra skadliga ämnen.
Inflammationsreglering: Makrofager spelar en nyckelroll i regleringen av inflammatoriska processer och hjälper kroppen att bekämpa infektioner och läka vävnadsskador.
Antigenpresentation: Makrofager är viktiga för immunförsvaret genom att de presenterar antigener (främmande ämnen) för andra immunförsvarsceller, vilket aktiverar dessa att bekämpa infektioner effektivare.
Varför behöver man analysera monocyter?
Analysen av monocyter är en del av en så kallad differentialräkning, där man undersöker fördelningen mellan olika typer av vita blodkroppar. Denna undersökning hjälper läkare att förstå patientens immunstatus och att diagnostisera flera olika tillstånd såsom infektioner, blodsjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.
Provtagning av monocyter är viktig vid:
Misstänkta infektioner: Speciellt kroniska eller ovanliga infektioner.
Utredning av anemi: För att bedöma benmärgens funktion.
Diagnos och uppföljning av autoimmuna sjukdomar: Till exempel reumatoid artrit eller inflammatoriska tarmsjukdomar.
Vad innebär förhöjda monocyter?
Förhöjda monocytnivåer kallas monocytos och kan tyda på flera olika tillstånd, bland annat:
Infektioner: Bakteriella infektioner såsom tuberkulos, syfilis, samt virusinfektioner som vattkoppor och mononukleos (körtelfeber).
Autoimmuna sjukdomar: Där kroppens immunförsvar felaktigt attackerar frisk vävnad, exempelvis vid reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE), celiaki och inflammatoriska tarmsjukdomar.
Blodsjukdomar: Leukemier och lymfom kan orsaka kraftigt förhöjda nivåer av monocyter.
Symtom på höga monocyter kan vara ospecifika, men kan inkludera långvarig trötthet, viktnedgång, feber och nattliga svettningar beroende på underliggande orsak.
Vad innebär låga monocyter?
Låga nivåer av monocyter, kallat monocytopeni, kan ses vid olika medicinska tillstånd, inklusive:
Kortisonbehandling: Kortison kan undertrycka benmärgens produktion av monocyter.
Aplastisk anemi: En sällsynt sjukdom där benmärgen inte producerar tillräckligt med blodceller.
Vissa infektioner och blodsjukdomar: Kan också temporärt minska monocytnivåerna.
Vilka andra faktorer kan påverka monocyterna?
Monocytvärdet kan påverkas av flera faktorer och bör därför alltid bedömas tillsammans med andra blodprover och patientens totala hälsobild. Det är även viktigt att vara medveten om att lätta avvikelser i monocytnivåerna kan förekomma hos helt friska individer utan koppling till sjukdom. Referensintervallet inkluderar 95 % av friska personer, vilket betyder att 5 % av friska personer kan ha värden som faller utanför intervallet.
Hur går provtagningen till?
Provtagning av monocyter sker genom ett vanligt blodprov från en ven i armen. Ingen speciell förberedelse krävs vanligtvis inför detta prov.
När bör man söka vård?
Om man upplever symtom som kan tyda på infektion, inflammatoriska sjukdomar eller blodsjukdomar bör man söka vård för att utreda monocytnivåerna tillsammans med andra relevanta blodprover.
Behandling vid avvikande monocyter
Behandling av avvikande monocytnivåer riktar sig mot den underliggande orsaken:
Infektioner: Behandlas med lämplig antibiotika eller antiviral medicin.
Autoimmuna sjukdomar: Behandlas med immunmodulerande eller antiinflammatoriska läkemedel.
Blodsjukdomar: Behandling varierar beroende på typ, men kan inkludera kemoterapi, immunterapi eller stamcellstransplantation.
