Hyperkalemi – symtom, orsaker och varför snabb behandling är viktig

Vad är hyperkalemi?

Hyperkalemi är ett tillstånd där kaliumnivån i blodet är förhöjd. Normala kaliumvärden ligger mellan 3,5 och 5,0 mmol/L. Värden över 5,5 mmol/L räknas som hyperkalemi, och värden över 6,0–6,5 mmol/L är allvarliga.

Kalium är en av kroppens viktigaste elektrolyter och spelar en central roll för cellernas elektriska aktivitet. Det är avgörande för att hjärtmuskeln ska kunna dra ihop sig koordinerat och för att skelettmuskler ska fungera normalt.

Kroppen reglerar kaliumbalansen noggrant, främst genom njurarna som utsöndrar överskott via urinen, och avvikelser syns ofta i P-kalium- och S-kaliumvärden. När denna reglering störs kan kaliumnivåerna stiga till farliga nivåer.

Hyperkalemi är en av de mest akuta elektrolytrubbningarna och kan vara livshotande om den inte behandlas. Samtidigt kan tillståndet vara helt symtomfritt vid milda nivåer, vilket gör att det ibland upptäcks först vid rutinmässiga blodprover.

Vad orsakar hyperkalemi?

Det finns flera orsaker till att kalium ansamlas i blodet.

Njursjukdom

Njurarna ansvarar för att utsöndra överskott av kalium. Vid njursvikt eller nedsatt njurfunktion minskar denna förmåga, vilket kan leda till hyperkalemi. Kronisk njursjukdom är den vanligaste orsaken till hyperkalemi, men även förändringar i kaliumbrist och högt kalium generellt kan spegla bakomliggande njur- och hormonsjukdomar.

Läkemedel

Flera läkemedel kan påverka kaliumbalansen. ACE-hämmare och angiotensinreceptorblockerare (ARB) minskar aldosteronutsöndringen vilket ger minskat kaliumutsläpp. Kaliumsparande diuretika som spironolakton har liknande effekt. NSAID-preparat kan försämra njurfunktionen. Kaliumtillskott och kaliuminnehållande saltsubstitut kan bidra.

Hormonella orsaker

Addisons sjukdom innebär brist på binjurehormonet aldosteron som normalt stimulerar njurarna att utsöndra kalium. Hypoaldosteronism av andra orsaker ger samma effekt.

Cellskada

Vid omfattande vävnadsskada frigörs kalium från skadade celler till blodet. Detta kan ske vid stora brännskador, kross- och klämskador, omfattande blödningar och vid snabb nedbrytning av muskelvävnad (rhabdomyolys).

Andra orsaker

Acidos, ett tillstånd där blodet blir för surt, kan driva kalium ut ur cellerna. Okontrollerad diabetes kan ge hyperkalemi genom flera mekanismer, och olika sjukdomar, läkemedel och kostvanor kan påverka kaliumvärden och kaliumbalans. Massiv blodtransfusion kan höja kalium tillfälligt.

Vilka symtom ger hyperkalemi?

Symtomen vid hyperkalemi är ofta diffusa och beror på nivån och hur snabbt den stiger.

Mild hyperkalemi

Vid lätt förhöjda värden finns ofta inga symtom alls. Tillståndet upptäcks då av en slump vid blodprover tagna av andra orsaker, liksom vid utredning av lågt kalium (hypokalemi).

Måttlig till svår hyperkalemi

Muskelsvaghet eller trötthet i armar och ben kan uppstå. Domningar, stickningar eller pirrningar i händer och fötter förekommer. Allmän trötthet och orkeslöshet är vanligt. Illamående och obehag i magen kan förekomma.

Allvarlig hyperkalemi

Vid höga kaliumnivåer påverkas hjärtat. Hjärtklappning och känsla av oregelbunden rytm kan uppstå. Bröstobehag och andfåddhet kan förekomma. Vid mycket höga nivåer finns risk för livshotande rytmstörningar och hjärtstopp.

Varningssignaler

Plötslig uttalad muskelsvaghet, förlamning, bröstsmärta eller medvetandepåverkan i kombination med kända riskfaktorer kräver omedelbar vård.

Hur diagnostiseras hyperkalemi?

Diagnosen ställs genom blodprov som mäter kaliumnivån, ofta i samband med råd om kaliumrika livsmedel och kostvanor.

Blodprover

Kalium mäts i serum eller plasma. Njurfunktionen bedöms med kreatinin och cystatin C. Blodsocker och syra-basbalans kontrolleras, liksom andra elektrolyter som natrium vid misstanke om hyponatremi och andra rubbningar. Aldosteron kan mätas vid misstanke om hormonell orsak.

EKG

Elektrokardiografi är viktigt för att bedöma om hjärtat är påverkat. Typiska EKG-förändringar vid hyperkalemi inkluderar höga, spetsiga T-vågor, breddökade QRS-komplex och försvunna P-vågor vid allvarliga nivåer.

Urinprov

Kaliumutsöndring i urinen kan mätas för att avgöra om njurarna utsöndrar kalium normalt.

Hur behandlas hyperkalemi?

Behandlingen beror på kaliumnivån och om det finns EKG-förändringar.

Akut behandling

Vid allvarlig hyperkalemi med EKG-påverkan ges intravenöst kalcium för att stabilisera hjärtcellernas elektriska aktivitet. Insulin tillsammans med glukos driver snabbt in kalium i cellerna och sänker nivån i blodet. Natriumbikarbonat kan ges vid samtidig acidos. Beta-2-agonister som salbutamol har liknande effekt som insulin.

Kaliumbortförsel

Kaliumbindande läkemedel som natriumpolystyrensulfonat eller patiromer binder kalium i tarmen och ökar utsöndringen via avföringen, på liknande sätt som justering av andra mineraler som kalcium vid avvikande kalciumvärden. Diuretika som ökar kaliumutsöndringen i urinen kan användas om njurfunktionen tillåter. Dialys kan vara nödvändigt vid njursvikt för att avlägsna kalium.

Läkemedelsjustering

Om läkemedel bidrar till hyperkalemin kan dosen behöva minskas eller preparatet bytas ut. Detta görs i samråd med läkare.

Förebyggande

Vid kända riskfaktorer som njursjukdom är regelbunden kontroll av kalium viktigt. Kostråd om att begränsa kaliumrika livsmedel kan vara aktuellt vid återkommande hyperkalemi, ofta parallellt med utredning av andra mineralrubbningar som onormala kalciumvärden.

När ska du söka vård?

Kontakta vården om du har känd njursjukdom och upplever ökande trötthet eller muskelsvaghet, om du tar läkemedel som kan påverka kalium och får nya symtom, eller om blodprover visat förhöjt kalium.

Sök akut vård vid uttalad muskelsvaghet eller förlamning, hjärtklappning eller oregelbunden puls, bröstsmärta eller andfåddhet, eller om du mår påtagligt dåligt med kända riskfaktorer.