Klorid

Vad är klorid?

Klorid, eller kloridjon (Cl-), hör till en grupp kallad elektrolyter, dit även bland annat natrium och kalium tillhör. Klorid har en mängd funktioner i kroppen och agerar i samspel med andra elektrolyter bland annat för att kroppens celler ska fungera normalt och vid reglering av kroppens vätske- och saltbalans.

Klorid utgör tillsammans med väte magsäckens magsyra (väteklorid), som är viktig för matsmältning och försvar mot bakterier och andra mikroorganismer. Klorid finns i de flesta livsmedel, mest i vanligt bordssalt som natriumklorid, och kroppen reglerar nivåerna av klorid i blodet på egen hand.

Varför behöver man analysera klorid?

Klorid är ett av de ämnen som behövs för en normal vätskebalans och förekommer oftast i form av salter och är användbart bland annat vid bedömning av kroppens salt- och vätskebalans.

Vad innebär ett förhöjt kloridvärde?

En hög koncentration av klorid i blodet kan orsakas av många olika saker, men den vanligaste anledningen är uttorkning. Uttorkning uppkommer då kroppen får i sig för lite vätska i förhållande till vad den förlorar, t.ex. vid diarré och användning av vissa läkemedel (t.ex. vätskedrivande av tiazid-typ). Andra, mer ovanliga, orsaker till ett högt kloridvärde inkluderar njursjukdom, hyperparatyreoidism (överfunktion i bisköldkörtlarna) och diabetes insipidus (ovanlig sjukdom som inte har något gemensamt med den betydligt vanligare diabetes mellitus).

Vad innebär ett lågt kloridvärde?

Förlust av vissa kroppsvätskor med högt kloridinnehåll kan leda till ett lågt värde. Hit hör intensiv svettning och långvarig kräkning. Koncentrationen av klorid kan också minska vid övervätskning och vid behandling med vissa läkemedel (t.ex. vätskedrivande och kortison). Mindre vanliga orsaker inkluderar njursjukdom, binjuresjukdom, SIADH (inadekvat sekretion av hormonet ADH), hjärtsvikt och acidos (när kroppen är för "sur", t.ex. till följd av diabetes mellitus).

Vilka andra faktorer kan påverka kloridvärdet?

Lätt avvikande kloridvärden kan även förekomma som en så kallad normalvariant. Referensintervallet innefattar 95% av en frisk försöksgrupp. Detta medför att 5% av friska individer hamnar utanför referensintervallet utan att det är kopplat till sjukdom. Detta kallas för en normalvariant. Om man tar ett blodprov med många blodmarkörer, så är det helt normalt att ligga utanför referensintervallet på en eller flera blodmarkörer trots att man är helt frisk.